Det har ju tagits upp tidigare men jag skulle gärna vilja veta mer om hur ofta någon upplever något oförklarligt på sina resor.
Det behöver ju inte vara något övernaturligt utan egentligen bara något man inte kan hitta en logisk förklaring till just då, jag skall föregå med gott exempel och berätta om två incidenter som jag själv upplevt.
Den första utspelar sig på en gammal öde skidanläggning i sveriges mitt som besöktes av mig, Jan och en annan kompis tillsammans med två journalister från en lokal nyhetstidning.
När vi gått in i toppstugan och som bäst strosar runt i förfallet så set jag hur någonting passerar ett av fönstren på baksidan - så uppenbart någon som gick förbi att jag inte ens tvivlar på vad det var utan säger spontant till Jan att det kommer någon.
Men jag tittar ut genom fönstren och ser ju ingen utanför vilket gör mig lite fundersam, så jag tar en sväng ut och ser efter.
Nu var vi ju där en tidig vårdag så snön ligger fortfarande kvar på backen vilket visar tydligt att här har ingen alls gått på mycket länge så antingen har jag hallucinerat eller så var det något som inte rörde vid marken när det passerade.
Andra gången var i ett ödehus med en kompis och tittade runt, det har ju påståtts att det skulle spöka i det huset, men jag tog det på ungefär lika stort allvar som alla andra rykten om spökhus - det vill säga inte alls.
Nu inträffade ju inget vansinnig konstigt, men när vi står i dörröppningen mellan köket och kammaren så hör vi plötsligt hur någonting ganska stort (läs människostorlek) rör sig på våningen ovanför. Ljudet antyder ganska otvivelaktigt hur någon långsamt flyttar kroppsvikten från ett ben till det andra och det är garanterat något som väger en hel del.
Nu får vi plötsligt för oss att vi måste ha knatat in i huset när någon annan redan var där, någon som blev skrämd av att vi dök upp och som nu försöker vänta ut situationen på övervåningen tills vi gått igen, så vi ignorerar ljudet först och tittar igenom huset - som för övrigt är väldigt litet så det är snabbt gjort.
Men när vi går ut igen så kan jag bara inte lämna ljudet därhän utan måste stilla min nyfikenhet och titta upp på övervåningen, så fullt beredd på att stå näsa mot näsa med någon precis lika nervös utforskare kliver jag upp för trappen och kikar upp på vindsloftet - men där är soprent!
Det finns inga väggar på loftet och golvet är sporadiskt uppbrutet, fönstren består av små gluggar nere vid golvnivån och dom är dessutom stängda så där har ingen smitit ut. Det enda jag kan tänka mig är att någon stod och tryckte bakom murstocken mitt i loftet och därför inte syntes, men den är så liten så det är ganska osannolikt - men dock fortfarande möjligt, det skall jag erkänna.
En väldigt skum upplevelse dock, jag har haft andra också men det har funnits så många möjliga fullt logiska förklaringar på dom så att jag anser inte att dom passar in här.
Någon annan som har upplevt något liknande?
Oförklarliga upplevelser?
Moderatorer: Klingen, kristofer, Tomt & Öde
-
ignacia mesa
- Inlägg: 11
- Blev medlem: ons 24 sep 2008, 14:02
- Kontakt:
Saxar in från ett annat forum eftersom jag inte orkar skriva om hela grejjen:
Lasarett i Norberg (Västmanland) som har agerat tuberkulos sjukhus men lades ned 1947 i samband med att Fagersta kommun öppnade ett nyare lasarett, det har sedan nerläggningen 1947 varit uthyrt i omgångar.
Jag och ett flertal vänner har varit där i omgångar under de senaste åren, fotograferat och nattvandrat.
Ska i korta drag berätta om energierna på stället utifrån egna upplevelser:
Den absolut händelserikaste kvällen borde räcka att berätta om...
Hur som helst, vi var 5 personer som åkte dit den gången, vi kom fram glada och hoppades på att något övernaturligt skulle hända, vilket vi givetvis kom att ångra innan vi var hemma igen..
Vi klättrade in genom ett öppet fönster och eftersom vi varit där förut så var vi välbekanta med att höra fotsteg och barnskrik i de öde korridorerna på det gamla tomma sjukhuset.
Väl inne så organiserade vi oss så att vi gick på led och att ficklampor och kamra var på rätt ställen i ledet, jag varnade samtliga för att inte få panik och att se upp för dåliga golv.
Så gick vi..
Väl inne så hörde vi fotsteg från övervåningen, men istället för att som vanligt undvika det stället där vi hört något ifrån så gick vi dit så fort som möjligt och fotograferade, vilket skulle varit mycket svårare om vi inte hittat så bra i huset vid det laget.
Så höll vi på i någon timma, så hörde vi väldigt tunga fotsteg från översta våningen, vi gick dit..
Väl uppe för trappan så såg vi att en av dörrarna till ett föråds utrymme var igen spikat; en av tjejerna som var med klättrade in genom en glugg i dörren där det förmodligen en gång setat en glas skiva..
Hon kom tillbaka till dörren på insidan och såg besviken ut med orden "Fan va värdelöst, här finns ingenting..",
hon började klättra ut ur dörren igen när hon plötsligt fick ett panikslaget uttryck i ansiktet och sa "Fort, få ut mig !".. vi hjälpte henne ut och fråga vad som hänt.
Hon svarade att "något" hade tagit tag i hennes ben när hon hängde där halvvägs ut genom dörren..
Vi pratade någon minut om hur det kändes när vi helt plötsligt hörde ett barnskrik längst bort i korridoren vi just stod i.. vi vände oss snabbt och fotograferade in mot det hållet..
(bilden finns i kollaget), vi fortsatte vår färd genom det gamla huset och korsade hålen i golven, men hörde inte så mycket mer..
Så vi bestämde oss för att åka hem, vi hade ju redan varit med om en hel del..
Väl nere vid fönstret så hoppade alla ut en och en, fast så fort första personen hade hoppat ut så började vi höra dunsar innifrån huset, högljudda dunsar.. alla rörde sig fortare, till sist var det min tur som siste man ut.
Jag såg hur alla utanför stelnade till, fick panik och började springa.
Där stod jag ensam inne i ett övergivet hus som spökade, med en ficklampa i höverhanden och en avslagen folköl i andra handen framför en fönsterglugg på 40x40 cm med nästan 2 meter ner till marken..
Jag tittade snabbt ut och upp mot huset, det såg ut som en skugga som rörde sig genom hela huset, genom alla våningar samtidigt, med ett läte som endast kan beskrivas som att någon springer med med ett dussintal stål spannar och slår i väggar, golv och tak samtidigt, och det närmade sig fort..
När nu detta *fenomen* var på andra sidan väggen från där jag stod, 1 meter från dörren in till rummet där jag befann mig så beslutade jag mig för att göra en dykning ut genom fönstret med huvet före..
Väl nere på backen så var jag på ben igen innan jag han kolla om jag gjort illa mig,
Springer efter de övriga som nu har hunnit 200 meter, hela händelseförloppet går alltså fort ...
Vi tar bilen och kör alldeles för fort hemmåt, 2 mil senare lugnar vi ner oss, och tillbringar resten av den totalt 7 mil långa resan med att andas ut ..
Väl hemma tittar vi på korten vi tagit, och ser där en liten flicka i nattlinne längst bort i
korridoren där vi tog bilden..
Detta var bara en av kvällarna som vi varit där, det har hänt massvis med annat,
men det får bli i ett annat inlägg
Lasarett i Norberg (Västmanland) som har agerat tuberkulos sjukhus men lades ned 1947 i samband med att Fagersta kommun öppnade ett nyare lasarett, det har sedan nerläggningen 1947 varit uthyrt i omgångar.
Jag och ett flertal vänner har varit där i omgångar under de senaste åren, fotograferat och nattvandrat.
Ska i korta drag berätta om energierna på stället utifrån egna upplevelser:
Den absolut händelserikaste kvällen borde räcka att berätta om...
Hur som helst, vi var 5 personer som åkte dit den gången, vi kom fram glada och hoppades på att något övernaturligt skulle hända, vilket vi givetvis kom att ångra innan vi var hemma igen..
Vi klättrade in genom ett öppet fönster och eftersom vi varit där förut så var vi välbekanta med att höra fotsteg och barnskrik i de öde korridorerna på det gamla tomma sjukhuset.
Väl inne så organiserade vi oss så att vi gick på led och att ficklampor och kamra var på rätt ställen i ledet, jag varnade samtliga för att inte få panik och att se upp för dåliga golv.
Så gick vi..
Väl inne så hörde vi fotsteg från övervåningen, men istället för att som vanligt undvika det stället där vi hört något ifrån så gick vi dit så fort som möjligt och fotograferade, vilket skulle varit mycket svårare om vi inte hittat så bra i huset vid det laget.
Så höll vi på i någon timma, så hörde vi väldigt tunga fotsteg från översta våningen, vi gick dit..
Väl uppe för trappan så såg vi att en av dörrarna till ett föråds utrymme var igen spikat; en av tjejerna som var med klättrade in genom en glugg i dörren där det förmodligen en gång setat en glas skiva..
Hon kom tillbaka till dörren på insidan och såg besviken ut med orden "Fan va värdelöst, här finns ingenting..",
hon började klättra ut ur dörren igen när hon plötsligt fick ett panikslaget uttryck i ansiktet och sa "Fort, få ut mig !".. vi hjälpte henne ut och fråga vad som hänt.
Hon svarade att "något" hade tagit tag i hennes ben när hon hängde där halvvägs ut genom dörren..
Vi pratade någon minut om hur det kändes när vi helt plötsligt hörde ett barnskrik längst bort i korridoren vi just stod i.. vi vände oss snabbt och fotograferade in mot det hållet..
(bilden finns i kollaget), vi fortsatte vår färd genom det gamla huset och korsade hålen i golven, men hörde inte så mycket mer..
Så vi bestämde oss för att åka hem, vi hade ju redan varit med om en hel del..
Väl nere vid fönstret så hoppade alla ut en och en, fast så fort första personen hade hoppat ut så började vi höra dunsar innifrån huset, högljudda dunsar.. alla rörde sig fortare, till sist var det min tur som siste man ut.
Jag såg hur alla utanför stelnade till, fick panik och började springa.
Där stod jag ensam inne i ett övergivet hus som spökade, med en ficklampa i höverhanden och en avslagen folköl i andra handen framför en fönsterglugg på 40x40 cm med nästan 2 meter ner till marken..
Jag tittade snabbt ut och upp mot huset, det såg ut som en skugga som rörde sig genom hela huset, genom alla våningar samtidigt, med ett läte som endast kan beskrivas som att någon springer med med ett dussintal stål spannar och slår i väggar, golv och tak samtidigt, och det närmade sig fort..
När nu detta *fenomen* var på andra sidan väggen från där jag stod, 1 meter från dörren in till rummet där jag befann mig så beslutade jag mig för att göra en dykning ut genom fönstret med huvet före..
Väl nere på backen så var jag på ben igen innan jag han kolla om jag gjort illa mig,
Springer efter de övriga som nu har hunnit 200 meter, hela händelseförloppet går alltså fort ...
Vi tar bilen och kör alldeles för fort hemmåt, 2 mil senare lugnar vi ner oss, och tillbringar resten av den totalt 7 mil långa resan med att andas ut ..
Väl hemma tittar vi på korten vi tagit, och ser där en liten flicka i nattlinne längst bort i
korridoren där vi tog bilden..
Detta var bara en av kvällarna som vi varit där, det har hänt massvis med annat,
men det får bli i ett annat inlägg
-
k4r4t3k4n4k4s
- Inlägg: 942
- Blev medlem: lör 20 sep 2008, 07:05
- Kontakt:
Har i min presentationstråd (http://28dagarsenare.se/showthread.php?t=137) skrivit lite om gamla sporthallen/teatern i Holmsund utanför Umeå.
Jag är inte infödd Umebo, så jag kände inte till så mycket om hallens historia, men vi hade turen att hitta ett tidningsurklipp där det stod att den under sina sista år använts som teater-, konsert- och sportanläggning för ungdomar som fått verksamheten finansierad av ett EU-projekt. När pengarna drogs in 1998 dog också verksamheten och hallen har stått tom sedan dess.
Sammanlagt blev det tre besök i hallen innan den tyvärr totalförstördes i en brand 2006 (några veckor efter vårt sista besök).
De två första gångerna tog vi oss in via en öppen dörr. När vi kom tillbaka till hallen vid det tredje tillfället hade dörren spikats igen, men en lucka på källarnivå stod öppen och det visade sig att det gick att komma in under golvet. Vi var inte så förberedda vid det här tillfället eftersom det var mer av ett spontanbesök, och hade bara en liten ficklampa och våra mobiler att lysa med.
Efter cirka 30 meters krypning (inte det mest klaustrofobiska jag sett, men inte mycket spelrum heller) kom vi upp i en korridor och började ta oss in mot den stora hallen. Huset bestod i princip av en teaterfoajé, en massa vindlande korridorer och olika "projektrum" samt denna stora hall som var helt öppen, med resterna av en scen i ena änden.
Under de tidigare besöken hade vi inte upplevt något konstigt, men nu, när vi kommit in i hallen och gick runt på detta stora utrymme greps jag plötsligt av en underlig känsla.
Det ska nämnas att jag inte är känslig av mig och brukar vara den som sist bangar ur när det gäller att gå in i mörka och trånga utrymmen, men nu kände jag för första gången ett starkt obehag komma över mig, en känsla av att vi inte borde stanna där en minut till, utan ta oss ut så snabbt som möjligt. Nästan som ett slags klaustrofobi, men lite irrelevant eftersom vi nu var inne i ett stort rum utan risk för ras eller golv som kunde ge vika.
Då jag inte ville skrämma min UE-kompanjon bestämde jag mig dock för att bita ihop så länge som jag bara kunde och inte säga någonting.
Jag och den här kompisen har besökt en hel del öde ställen, och vi har några oskrivna regler, bland annat att vi givetvis ska hålla oss nära varann när vi går genom mörka eller trånga utrymmen, och när det är riktigt mörkt/trångt eller riskfyllt har vi alltid någon form av kroppskontakt, till exempel att den bakomvarande håller ett grepp i framförvarandes jacka. Men nu var vi ute i en stor lokal med fri golvyta, och han gick runt och lyste med ficklampan, medan jag tittade på detaljer på väggarna i ljuset från min mobiltelefon.
Vi var minst tio meter från varandra, och hade varit det länge, när han plötsligt kommer upp till mig och skrattar lite nervöst. "Varför stod du och knackade mig på ryggen nyss?"
Jag försökte så lugnt som möjligt förklara att jag definitivt inte hade gjort det, och att jag inte skulle skämta om det heller. Han är inte heller typen som skämtar om något sådant, men nu var han helt säker på att jag - eller någon - stått bakom honom och knackat honom i ryggen flera gånger när han befunnit sig mitt i hallen.
Vi hann dock inte diskutera färdigt när ficklampan plötsligt började falna, och vi insåg att det var ordentligt bråttom att hinna ut om vi inte skulle behöva göra det i mörker.
Som tur är hann vi precis krypa genom golvgången innan lampan drog en sista suck och dog.
Kanske hade det blivit fler besök i hallen, med kamera denna gång, om det inte vore för att den brann ner någon vecka senare...
Vem vet vad som egentligen hände därinne, om det verkligen var något oförklarligt eller bara en konstig slump med min känsla och "knackandet" på min kompis rygg (har varit in i många andra byggnader sen dess, och aldrig upplevt något liknande). Men vad varken jag eller min UE-kompanjon inte hade en aning om just då var att hallen faktiskt ansågs vara hemsökt och att många, även under tiden som den var i bruk, hade trott sig se och höra konstiga saker därinne.
Så vem vet...
Själv sörjer jag dock mest över att jag inte hann ta några bilder därifrån. Det var en otrolig plats med ett vackert förfall och mycket spännande miljöer, hemsökt eller inte...
Jag är inte infödd Umebo, så jag kände inte till så mycket om hallens historia, men vi hade turen att hitta ett tidningsurklipp där det stod att den under sina sista år använts som teater-, konsert- och sportanläggning för ungdomar som fått verksamheten finansierad av ett EU-projekt. När pengarna drogs in 1998 dog också verksamheten och hallen har stått tom sedan dess.
Sammanlagt blev det tre besök i hallen innan den tyvärr totalförstördes i en brand 2006 (några veckor efter vårt sista besök).
De två första gångerna tog vi oss in via en öppen dörr. När vi kom tillbaka till hallen vid det tredje tillfället hade dörren spikats igen, men en lucka på källarnivå stod öppen och det visade sig att det gick att komma in under golvet. Vi var inte så förberedda vid det här tillfället eftersom det var mer av ett spontanbesök, och hade bara en liten ficklampa och våra mobiler att lysa med.
Efter cirka 30 meters krypning (inte det mest klaustrofobiska jag sett, men inte mycket spelrum heller) kom vi upp i en korridor och började ta oss in mot den stora hallen. Huset bestod i princip av en teaterfoajé, en massa vindlande korridorer och olika "projektrum" samt denna stora hall som var helt öppen, med resterna av en scen i ena änden.
Under de tidigare besöken hade vi inte upplevt något konstigt, men nu, när vi kommit in i hallen och gick runt på detta stora utrymme greps jag plötsligt av en underlig känsla.
Det ska nämnas att jag inte är känslig av mig och brukar vara den som sist bangar ur när det gäller att gå in i mörka och trånga utrymmen, men nu kände jag för första gången ett starkt obehag komma över mig, en känsla av att vi inte borde stanna där en minut till, utan ta oss ut så snabbt som möjligt. Nästan som ett slags klaustrofobi, men lite irrelevant eftersom vi nu var inne i ett stort rum utan risk för ras eller golv som kunde ge vika.
Då jag inte ville skrämma min UE-kompanjon bestämde jag mig dock för att bita ihop så länge som jag bara kunde och inte säga någonting.
Jag och den här kompisen har besökt en hel del öde ställen, och vi har några oskrivna regler, bland annat att vi givetvis ska hålla oss nära varann när vi går genom mörka eller trånga utrymmen, och när det är riktigt mörkt/trångt eller riskfyllt har vi alltid någon form av kroppskontakt, till exempel att den bakomvarande håller ett grepp i framförvarandes jacka. Men nu var vi ute i en stor lokal med fri golvyta, och han gick runt och lyste med ficklampan, medan jag tittade på detaljer på väggarna i ljuset från min mobiltelefon.
Vi var minst tio meter från varandra, och hade varit det länge, när han plötsligt kommer upp till mig och skrattar lite nervöst. "Varför stod du och knackade mig på ryggen nyss?"
Jag försökte så lugnt som möjligt förklara att jag definitivt inte hade gjort det, och att jag inte skulle skämta om det heller. Han är inte heller typen som skämtar om något sådant, men nu var han helt säker på att jag - eller någon - stått bakom honom och knackat honom i ryggen flera gånger när han befunnit sig mitt i hallen.
Vi hann dock inte diskutera färdigt när ficklampan plötsligt började falna, och vi insåg att det var ordentligt bråttom att hinna ut om vi inte skulle behöva göra det i mörker.
Som tur är hann vi precis krypa genom golvgången innan lampan drog en sista suck och dog.
Kanske hade det blivit fler besök i hallen, med kamera denna gång, om det inte vore för att den brann ner någon vecka senare...
Vem vet vad som egentligen hände därinne, om det verkligen var något oförklarligt eller bara en konstig slump med min känsla och "knackandet" på min kompis rygg (har varit in i många andra byggnader sen dess, och aldrig upplevt något liknande). Men vad varken jag eller min UE-kompanjon inte hade en aning om just då var att hallen faktiskt ansågs vara hemsökt och att många, även under tiden som den var i bruk, hade trott sig se och höra konstiga saker därinne.
Så vem vet...
Själv sörjer jag dock mest över att jag inte hann ta några bilder därifrån. Det var en otrolig plats med ett vackert förfall och mycket spännande miljöer, hemsökt eller inte...
[quote=""k4r4t3k4n4k4s""]where are ze pics?[/quote]
Nu har originalet försvunnit i en disk crash för flera år sedan, men jag har en låg kvalitets bild med förtydligande...
Givetvis kan man säkert se vad man själv vill se på bilden men här är den iaf:
Nu har originalet försvunnit i en disk crash för flera år sedan, men jag har en låg kvalitets bild med förtydligande...
Givetvis kan man säkert se vad man själv vill se på bilden men här är den iaf:
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
ingen spökhistoria och är en säkert bara en synvilla alt streetart skall dubbekolla nångång men det ser väldigt underligt ut. Det var min tjej som uppmärksammade och frågade om det var jag som var med på bilden, jag har inget minne av silhuetten. Skall gå dit och kolla nån gång. Ett ställe alla vart på antar jag. St Eriksbron
[quote=""rjd2""]ingen spökhistoria och är en säkert bara en synvilla alt streetart skall dubbekolla nångång men det ser väldigt underligt ut. Det var min tjej som uppmärksammade och frågade om det var jag som var med på bilden, jag har inget minne av silhuetten. Skall gå dit och kolla nån gång. Ett ställe alla vart på antar jag. St Eriksbron
[/quote]
Ser ju riktigt skumt ut, är det inte streetart så vette fan.....
[/quote]Ser ju riktigt skumt ut, är det inte streetart så vette fan.....
