Småsaker:
Blev biten i handen av en till en början mycket kelig katt i Hästhagen (se bild).
-
Spik i foten. Stelkrampspruta. Inga men.
Pojkar och flickor: Tänk på vad ni har på fötterna!
Smärtsamma upplevelser?
Moderatorer: Klingen, kristofer, Tomt & Öde
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
Modern Swedish Ruins - http://www.swedishruins.se
Usch, katter är läskiga. Hade sällskap av en stor bamsing härom dagen då jag tittade till ett klassiskt objekt i hemtrakten. Litade inte fullt på den trots att den verkade vänligt inställd till mina smalben så fotograferandet blev lite sådär.
Men du blev i allafall inte utsatt för en blixtattack i kolsvarta mörkret.
Men du blev i allafall inte utsatt för en blixtattack i kolsvarta mörkret.
[quote=""baaz""]Usch, katter är läskiga. [/quote]
Nä, katter är nästan alltid trevliga. Det gäller bara att vara väldigt uppmärksam på deras kroppsspråk när man kelar med dem. Det kan gå på en bråkdels sekund mellan kel och bett (oftast bara en bettmarkering), men oftast har katten då redan signalerat med små ryckningar i svansen att den inte är tillfreds, något som man inte alltid uppfattar.
Nä, katter är nästan alltid trevliga. Det gäller bara att vara väldigt uppmärksam på deras kroppsspråk när man kelar med dem. Det kan gå på en bråkdels sekund mellan kel och bett (oftast bara en bettmarkering), men oftast har katten då redan signalerat med små ryckningar i svansen att den inte är tillfreds, något som man inte alltid uppfattar.
Modern Swedish Ruins - http://www.swedishruins.se
[quote=""Rutger""]Nä, katter är nästan alltid trevliga. Det gäller bara att vara väldigt uppmärksam på deras kroppsspråk när man kelar med dem. Det kan gå på en bråkdels sekund mellan kel och bett (oftast bara en bettmarkering), men oftast har katten då redan signalerat med små ryckningar i svansen att den inte är tillfreds, något som man inte alltid uppfattar.[/quote]
Haha, håller med, katter är oftast väldigt trevliga.
Jag är visserligen något av en kattmagnet, men en tumregel som jag har är att ser jag en katt så pratar jag med den... ett tyst "rrrrrrMJAU" brukar räcka. Det är så kattmamman brukar prata med sina ungar, så då förstår en normalt funtad katt oftast att man inte är fientligt inställd. Är den ointresserad går den iväg och då vänder jag också ryggen till den, sen får den komma om den vill.
Om den kommer fram stryker jag den aldrig först - brukar huka mig ner, prata igen och kommer den då fram får den lukta på min hand först, och stryka själv. En del katter blir riktiga klängisar, men de flesta lugnar sig faktiskt efter att man har hälsat, det är sällan en katt angriper om man inte provocerar den eller rör den, men visst finns det störda exemplar (på samma sätt som det finns störda exemplar av den mänskliga rasen...).
Vad man också kan tänka på att katter oftast har ett väldigt begränsat revir och sällan går utanför detta.
Under en period bodde jag i Stockholm och jobbade där extra som tidningsbud. Det var ett perfekt jobb för en UE:are kan jag lova eftersom många av mina distrikt låg i gamla kulturkvarter och man fick se alla möjliga sorters hus, även om få var övergivna. Hade mina äventyr där, men mer om detta en annan gång...
Hursomhelst - i dessa områden fanns det många katter, och vissa av dem brukade hälsa på mig varje dag. I ett område möttes jag varje morgon av en viss katt, som först skulle hälsa (på sina villkor), och sen följde han mig upp och ner i varje hus... till mitten av en huslänga där hans revir tog slut och han lade sig ner och väntade tills jag kommit tillbaka igen. Samma ritual varje gång!
Mitt nick kommer inte av intet, om man säger så.
Haha, håller med, katter är oftast väldigt trevliga.
Jag är visserligen något av en kattmagnet, men en tumregel som jag har är att ser jag en katt så pratar jag med den... ett tyst "rrrrrrMJAU" brukar räcka. Det är så kattmamman brukar prata med sina ungar, så då förstår en normalt funtad katt oftast att man inte är fientligt inställd. Är den ointresserad går den iväg och då vänder jag också ryggen till den, sen får den komma om den vill.
Om den kommer fram stryker jag den aldrig först - brukar huka mig ner, prata igen och kommer den då fram får den lukta på min hand först, och stryka själv. En del katter blir riktiga klängisar, men de flesta lugnar sig faktiskt efter att man har hälsat, det är sällan en katt angriper om man inte provocerar den eller rör den, men visst finns det störda exemplar (på samma sätt som det finns störda exemplar av den mänskliga rasen...).
Vad man också kan tänka på att katter oftast har ett väldigt begränsat revir och sällan går utanför detta.
Under en period bodde jag i Stockholm och jobbade där extra som tidningsbud. Det var ett perfekt jobb för en UE:are kan jag lova eftersom många av mina distrikt låg i gamla kulturkvarter och man fick se alla möjliga sorters hus, även om få var övergivna. Hade mina äventyr där, men mer om detta en annan gång...
Hursomhelst - i dessa områden fanns det många katter, och vissa av dem brukade hälsa på mig varje dag. I ett område möttes jag varje morgon av en viss katt, som först skulle hälsa (på sina villkor), och sen följde han mig upp och ner i varje hus... till mitten av en huslänga där hans revir tog slut och han lade sig ner och väntade tills jag kommit tillbaka igen. Samma ritual varje gång!
Mitt nick kommer inte av intet, om man säger så.