Mögel, rost och död

[KonRadioactive]

I brist på bilder på mögel så laddar jag nu lite halvt desperat upp en novell som jag skrev som en svenska uppgift, den har lite ue-anda över sig. Det är absolut inget litterärt underverk men jag tänkte att det kanske kunde vara någon stackare som uppskattar den, jag tar gärna konstruktiv kritik på hur jag kan förbättra mitt skrivande.


Året är 2032, världens alla kärnkraftverk har saboterats av en terrorgrupp vid namn Al-Shaitan. Man vet inte säkert men det spekuleras om att alla gruppens anhängare har omkommit under bombattentaten.


Mögel, rost och död

Jag går på en väg som en gång var full av trafik och liv men som nu endast är en bit sprucken betong fylld med rostiga bortglömda fordon, i fjärran så börjar skyskraporna från staden Volgograd torna upp sig. Väl framme i den ödsliga staden stöter jag på en man vid namn Sergei, vi beslutar oss för att försöka söka skydd i en närliggande skyskrapa. Vi går runt och undersöker byggnaden för att se om den är tom på djur och "bestar". Ni förstår, när katastrofen inträffade så dog dom flesta människor ut, dom få som ännu är i livet är spridda över hela vårt jordklot, med tanke på avsaknaden av mänskliga individer så har nu djuren börjat bosätta sig i storstäderna. Dom flesta av djuren är ovanligt aggressiva, man tror att radioaktiviteten på något vis har genmanipulerat djuren och gjort dom mer fientliga. Nu till nästa fara som vi kallar "bestar", det är människor som helt har tappat begreppet om vad som är rätt och fel och numera återgått till sina animaliska instinkter. Lyckligtvis var denna byggnad tom på okända faror och vi beslutar oss för att slå läger relativt högt upp i byggnaden. Vi börjar gå igenom vårt matförråd och kommer fram till att vi på ett ungefär har mat för en vecka. Att införskaffa mat är ett problem i den värld vi lever i, med tanke på radioaktiviteten så går det inte att äta några djur eller växter, den mat vi lever på består mestadels av konserver som vi hittar i gamla köpcentrum eller andra butiker, nästan all mat som inte är konserverad har ruttnat. När det kommer till vätska så använder vi vattenreningstabletter för att bli av med föroreningar i vattnet, reningstabletterna är mycket svåra att hitta så det gäller att vara sparsam med dom få man får tag i.

Snart har en vecka gått och vi börjar få ont om mat och vätska, Sergei berättar att det ska ligga en kiosk inte långt ifrån den byggnad vi befinner oss i, sagt och gjort vi går ut från byggnaden och jag får genast syn på en kiosk där färgen på väggarna har flagnat och rosten tränger fram på den lilla plåtskylten med ordet "Киоск" på, vilket betyder kiosk. Vi undersöker den lilla byggnaden och finner till vår lycka tio stycken burkar med bruna bönor samt ett par flaskor med mineralvatten, vi packar ner allt i en ryggsäck och vandrar tillbaka mot byggnaden vi slagit läger i.

Jag går upp på taket för att ta en nypa luft, jag sluter mina ögon och tänker på den tid då man kunde vandra omkring i naturen, lägga sig i gräset och bara njuta av livet eller äta ett färskt äpple utan att behöva oroa sig över radioaktiviteten, det enda som välkomnar mina funderingar när jag öppnar mina ögon är Volgograds ödsliga skyskrapor, krossade rutor med växter som sträcker sig ut som om dom försöker fly det som en gång var, spruckna gator tomma på folk, ödsligheten sprider sig i min kropp.

Maten har nu tagit slut och vi kan inte ta oss ifrån byggnaden då tre bestar cirkulerar runt den, dom har troligen känt lukten av oss när vi gick ifrån kiosken, vi har barrikaderat ingången till byggnaden med en bänk och ett antal andra möbler och vi har inga ideér på hur vi ska kunna införskaffa föda. Vi bestämmer oss för att söka igenom skyskrapan i hopp om att hitta något ätbart men det var förgäves.

Dagarna går och vi blir hungrigare och hungrigare, jag ser hur Sergei börjar gå ut ur rummet, jag frågar vart han ska och han svarar mig att han ska ta lite luft på taket. Nu har någon timma gått och Sergei är inte tillbaka, jag går ut på taket för att kolla om något har hänt, till min förvåning är han inte där och jag tittar ner mot gatan och finner hans livlösa kropp, det kommer inte dröja länge innan bestarna upptäcker honom så jag går in igen för att slippa se det som kommer ske.

Nu har två dagar gått sen Sergeis självmord och jag börjar känna mig mycket svag, jag kan knappt röra mig och hela kroppen skakar, jag lyckas krypa bort till ett hörn i rummet där vi har bott den senaste tiden. Bland mögel och rost ligger jag och inväntar min död, tiden går ovanligt sakta och det känns som att hela världen snurrar, jag börjar kippa efter andan och känner ett överväldigande lugn infinna sig och sedan blir allt svart...

[Pelle]

Bra text! Känns som en någorlunda trovärdig teori om vår undergång faktiskt.

Får man fråga vad du fick för betyg för den?

[KonRadioactive]

Tackar, faktum är att min aningen sega svenska lärare ännu inte har läst den