För mig är det mest foto
Sen får jag en liten kick av vara lite "olaglig", Vara på platser som man egentligen inte får var i.
Minsta ljud höjer adrenalinet.
Det även jätte kul att få en historia bakom.
Vad driver er?
Spänningen att åka fast, foto som konst, historien bakom mm
Vad är er kick vid UE
Moderatorer: Klingen, kristofer, Tomt & Öde
Från bröjan var min drivkraft faschinationen över dessa platser. Tankarna på hur platsen en gång varit full av liv och som idag står så tung, tyst och dyster. Tanken på alla drömmar och minnen platsen både burit på och kanske än idag bär på.
Så för mig är tystnaden och ensamheten väldigt avgörnade för att uppleva platsen. Fast idag när intrycken är så många blir det mer och mer de estetiska intrycken som driver på och därav de konstnärliga fotografierna.
Så för mig är tystnaden och ensamheten väldigt avgörnade för att uppleva platsen. Fast idag när intrycken är så många blir det mer och mer de estetiska intrycken som driver på och därav de konstnärliga fotografierna.
inspektionsverket.se - The world as we know it.
Att hitta något intressant kort och gott. Spontan-ue i all ära, men att hitta något man letat efter ett tag, eller få se något man gjort efterforskningar om, det är härligt.
Sen är det klart att jag kanske kan sakna spänningen man upplever när man är någonstans olovligen, men den tiden är sedan länge förbi för mig.
Sen är det klart att jag kanske kan sakna spänningen man upplever när man är någonstans olovligen, men den tiden är sedan länge förbi för mig.
Det är nog mest bara platserna, de kan vara så enkla nu men en gång i tiden var dom fulla med liv. Sen om jag skulle hitta nån liten lucka nånstans så skulle jag självklart få en kick ^^, Helt tysta platser ger mig ett litet lugn, fast samtidigt är jag inte lugn alls inombords ^^, Det är för att konstiga ljud kan komma när som helst 
Saknar väl oftast den där känslan av "spänning" när jag är ute, är nog mer historien bakom objektet som känns påtaglig. Som när man går i gamla hyreshus med utrivna lägenheter o dyl. Så mycket minnen...upplevelser..Ibland verkligen känner man det även om stället i nuläget är utrivet och tomt.
Så för min del är det väl mest att känna närvaron av en oftast tidigare livfull plats.
Dock har ju även intresset för foto tagit över lite mer på sistone
Så för min del är det väl mest att känna närvaron av en oftast tidigare livfull plats.
Dock har ju även intresset för foto tagit över lite mer på sistone
Jag tror att det är ett antal faktorer för mig som spelar in när det gäller UE.
Den största drivkraften att UE:a är helt klart min stora nyfikenhet när det gäller hur saker och ting fungerar. Sedan jag var riktigt liten har jag alltid klurat på saker som "Hur funkar det?" "Vad finns bakom den där dörren?" "Hur ser den ut inuti?" och framför allt "Hur ser det där huset/den där elprylen ut när den blivit lämnad ute i X antal år/utan skötsel?"
Jag har alltid varit ganska självständig av mig, och redan som barn kommer jag ihåg att min mor aldrig tyckte det var några problem att jag följde med henne på "tråkiga" saker som auktioner och så vidare, för blev jag less gick jag bara runt och tittade på egen hand och kom tillbaka sedan.
Jag har heller aldrig varit mörkrädd, men ändå inte dumdristig när det gällt hus som kan rasa och så vidare. Nu i vuxen ålder (nåja, kan ifrågasättas!
) tar man sig ju an lite större utmaningar, men då är man oftast två eller flera.
Jag får nog en väldigt mångsidig kick vid UE. För det första är det väl just den här tillfredsställelsen av nyfikenheten, och den fantastiska känslan att komma in i en orörd miljö.
Men sedan är det också nostalgin - hur är det med er andra, har ni också en nostalgisk ådra i er, även i vardagliga situationer?
Jag har faktiskt förmågan att uppskatta lyckan i nuet också, men jag har nästan fotografiskt minne för positiva händelser och vad folk sagt, och så kan jag ta fram dem åtskilliga år senare, och minnas dem med innerlig värme och känslan att "det var tider det..."
De som jag brukar UE:a med är faktiskt likadana, min mest frekvente UE-kompanjon, "T", är också expert på att börja meningar med "Fatta så nice det var när..."
Litet stickspår kanske, men min teori är att folk med denna sorts ådra ofta också ser det nostalgiskt vackra i övergivna miljöer, och ser man något som påminner om svunna tider så kan det både bli vemod och lyckliga tillbakablickar...
Om man sedan lyckats fånga denna känsla på bild, då har man verkligen lyckats!
Sist men inte minst så tycker jag det blir en ytterligare kick att UEa med likasinnade, dels är det ju givetvis det gemensamma adrenalinet som pumpar, men också denna samhörighetskänsla som uppstår i en grupp eller ett team som upplever ett äventyr tillsammans!
Den största drivkraften att UE:a är helt klart min stora nyfikenhet när det gäller hur saker och ting fungerar. Sedan jag var riktigt liten har jag alltid klurat på saker som "Hur funkar det?" "Vad finns bakom den där dörren?" "Hur ser den ut inuti?" och framför allt "Hur ser det där huset/den där elprylen ut när den blivit lämnad ute i X antal år/utan skötsel?"
Jag har alltid varit ganska självständig av mig, och redan som barn kommer jag ihåg att min mor aldrig tyckte det var några problem att jag följde med henne på "tråkiga" saker som auktioner och så vidare, för blev jag less gick jag bara runt och tittade på egen hand och kom tillbaka sedan.
Jag har heller aldrig varit mörkrädd, men ändå inte dumdristig när det gällt hus som kan rasa och så vidare. Nu i vuxen ålder (nåja, kan ifrågasättas!
) tar man sig ju an lite större utmaningar, men då är man oftast två eller flera.Jag får nog en väldigt mångsidig kick vid UE. För det första är det väl just den här tillfredsställelsen av nyfikenheten, och den fantastiska känslan att komma in i en orörd miljö.
Men sedan är det också nostalgin - hur är det med er andra, har ni också en nostalgisk ådra i er, även i vardagliga situationer?
Jag har faktiskt förmågan att uppskatta lyckan i nuet också, men jag har nästan fotografiskt minne för positiva händelser och vad folk sagt, och så kan jag ta fram dem åtskilliga år senare, och minnas dem med innerlig värme och känslan att "det var tider det..."
De som jag brukar UE:a med är faktiskt likadana, min mest frekvente UE-kompanjon, "T", är också expert på att börja meningar med "Fatta så nice det var när..."
Litet stickspår kanske, men min teori är att folk med denna sorts ådra ofta också ser det nostalgiskt vackra i övergivna miljöer, och ser man något som påminner om svunna tider så kan det både bli vemod och lyckliga tillbakablickar...
Om man sedan lyckats fånga denna känsla på bild, då har man verkligen lyckats!
Sist men inte minst så tycker jag det blir en ytterligare kick att UEa med likasinnade, dels är det ju givetvis det gemensamma adrenalinet som pumpar, men också denna samhörighetskänsla som uppstår i en grupp eller ett team som upplever ett äventyr tillsammans!