Finland

[Saddam]

Här är deras blogg på blogspot

Profil

Kallas även: Raid Squad eller TRS
Motto: Enter - Execute - Exit

Det har kanske inte hänt så mycket i denna blogg sedan Oktober 2008 men det finns en massa rapporter från olika utforskningar gjorda 2006-08, för det mesta industrier.

[David M]

http://www.expressen.se/kultur/1.1635286/in-i-urfinland

Karelen (östra Finland) verkar vara ett riktigt ruggigt ställe. Hög arbetslöshet sedan Sovjetunionens och östhandelns kollaps.

akob Donner-Amnell var fågelskådare när han var ung, men han har aldrig förr urskilt några fågelläten på just den här platsen. Stillheten är spöklik. Ingen rök ur skorstenarna, inga karavaner av lastbilar på vägen in till massafabriken. En vägbom som knirkar i tystnaden när den släpper in vakten som patrullerar det jättelika, tomma fabriksområdet. Och på den väldiga planen utanför Stora Ensos stillastående fabrik ligger de kvarlämnade flishögarna med spetsiga toppar som alper och de enorma travarna av granved som staplade tändstickor.
– Inte mer än tiotusen kubik, säger Jakob Donner-Amnell. Sånt processade de på en dag när fabriken var igång.
Vi kom på vägen från Joensuu i Jakobs lilla Vaz. Fabriken ligger på en udde i Pielinen, samma sjö som så nationalromantiskt brer ut sig nedanför Koli i norr. Här höjer sig massafabrikens huvudbyggnad som en jättelik metallkub över vattnet, bredvid en åttaspårig bangård där stillastående järnvägsvagnar köar med sin last av olossat virke. Vi cirklar kring fabriksområdet genom ett samhälle som tystnat. Fabriken fyra mil nordöst om Joensuu har legat nere ett drygt halvår. Tillfälligtvis, säger ledningen för Stora Enso, bara tills man har utvärderat saken.
Men i Finland, berättar Jakob Donner-Amnell, skakar man redan dystert på huvudet. Där fick man för att man skulle slå sig ihop med svenskarna (finländska Enso gick ihop med svenska Stora 1998). Där fick man för att man hade en regering som prompt ville in i EMU. Nu flyttar produktionen till Sverige, som plötsligt har en fördel i sin svagare krona. Världen är upp och ner.

Det hör till saken att skogsindustrin i Finland inte är vilken bransch som helst. Jakob Donner-Amnell, som forskar i just ”skogsindustrins sociologi” vid universitet i Joensuu, jämför dels med den svenska bilindustrin för dess symboliska betydelse för den nationella prestigen, dels med brukets betydelse som modell för det svenska samhället. Ända fram till 50-talet stod skogen för 80 procent av Finlands export. I ett land där de stora bolagen inte hann lägga vantarna på så mycket skog som i Sverige, byggde alltsammans dessutom på en balans mellan dem och den skogsägande bonden.
Därför fick centerpartiet en roll i finländsk politik som påminner om socialdemokratins i Sverige – partiet som kunde garantera fred i den verksamhet som var central för samhället. Den oproportionerligt stora finländska centern, som fick sin världshistoriska galjonsfigur i Urho Kekkonens långa, skalliga gestalt, hade denna industriella samhällsbalans som bas.
Passande nog var det just Kekkonen som tog initiativet till fabriken i Uimaharju. Det var tidigt 60-tal och Finland var mitt uppe i sin balansakt mellan den store grannen och den västvärld man egentligen ville tillhöra. Som så ofta under epoken var det en slug operation som i omvärlden sågs som ett exempel på det man lite föraktfullt kallade ”finlandisering”. För finländarna själva var det en anpassning till benhårda realiteter, en affär som förbättrade deras eget manöverutrymme.
Man kan tro att den krigiska närhistorian gjort Finland till en nation som hyllar heroiska ideal; i själva verket fanns det mycket av den traditionella karelska slugheten i efterkrigstidens förhållande till Sovjet. När Kekkonen gick i bastun med Bresjnev och kom ut med något fördelaktigt fördrag myste finnarna belåtet åt sin klurige ledare. Allt i Finland är på ett eller annat sätt säkerhetspolitik, påpekar Jakob Donner-Amnell, det vet man här i Uimaharju, några mil från östgränsen.

När Kekkonen tog initiativet till en fabrik som byggde produktionen på importvirke från Sovjet slogs många flugor i en smäll. Man pressade ner priserna på det inhemska virket (något ingen finsk centerpartist skulle erkänna, eftersom man ju företrädde även de skogsägande bönderna). Man gynnade handelsförbindelserna med Sovjet (och uppmuntrade dem att köpa kläder från textilfabrikerna i Joensuu, kläder vars kvalitet, ärligt talat, inte alltid skulle ha lämpat sig för export till väst). Tjugo år senare, när Sovjetunionen föll samman, gratulerade finländarna sig till sin slughet. Nu kunde man köpa virke ännu billigare från det kaosdrabbade Ryssland, samtidigt som man utnyttjade deras tillfälliga svaghetstillstånd till att kasta sig i EU:s och EMU:s armar.
Men sedan dess har ryssen kvicknat till igen. I Kreml driver man storpolitik på nytt och hotar nu med exporttullar på virke (avsikten är att komma åt kineserna, men som så ofta förr när de stora aktörerna gör upp får Finland sitta emellan). Och som inte det skulle räcka är hela den finländska skogsindustrin i kris. Jakob Donner-Amnell återger en historia som börjar redan på 60-talet.
Det var då Finland skulle göra det stora språng, som Sverige tagit ett halvsekel tidigare. Det var då den finländska pappersindustrin bestämde sig för att satsa på det fina, styva journalpappret. Låt svenskarna hålla på med kartong, låt dem koka upp den fula, bruna massan. Det vita pappret hade ersatt Fjärrkarelens vidder i visionen AB Finlands framtid.
Men så kom Internet och plötsligt slutade amerikanarna dela ut tryckreklam. Plötsligt var dollarn så låg som man aldrig kunnat föreställa sig och euron dyrare än nånsin. Och plötsligt hade ytterligare en av dessa sluga, finländska finter slagit tillbaka mot dem själva.
– Skogsindustrin säger som alltid att samhället måste stödja dem, säger Jakob Donner-Amnell. Men sanningen är att om det är någon industri som haft samhällets stöd i Finland så är det just skogsindustrin.
En säkerhetsvakt i mustasch och uniform i tunnslitet syntetmaterial kommer släntrande ut från sin kur. Han har sett oss ta en bild med mobilkameran och vill påminna oss om att fotografering inte är tillåten på området. Men han verkar inte missnöjd med avbrottet. Det är inte så mycket att göra nuförtiden, bekräftar han. Men när han får frågan om orten har påverkats av fabrikens nerläggning rycker han bara på axlarna och ser trött ut.
– Det kan väl vem som helst förstå att stämningen inte är som den brukar.

Vi kör tillbaka till Joensuu. Vi passerar Rantakylä, där textilfabrikerna som exporterade till Sovjet låg en gång i tiden. Nu är fabrikerna stängda och där ligger en S-Market istället. Vi passerar Perlos fabrik som tillverkade mobiltelefonhöljen åt Nokia. De var en symbol för den högteknologiska nation som tagit steget bort från skogen och pappersmassan. Med hjälp av IT-industrin skulle Finland slutligen ta steget in i framtiden och de bortglömda, karelska gränsmarkerna skulle få åka med.
Men globaliseringen har sina egna villkor. Nokia ville pressa priserna hos sina underleverantörer och flyttade sina order till Asien istället. Perlos fick slå igen hösten 2007. Den största kvarvarande fabriken i Joensuu tillverkar lås och säkerhetslösningar – ”sånt finns det efterfrågan på i Ryssland”, kommenterar Jakob Donner-Amnell. Arbetslösheten i trakten är uppe på 16 procent igen, ungefär som vid förra lågkonjunkturen. Framtiden sveptes in i dimmor igen.
Men karelarna har varit med förr, de blir inte besvikna längre. De har alltid sin skog att återvända till.
– Folk är vana, säger Jakob. De klarar sig. De jagar, fiskar och plockar bär. Många säger att nu får de äntligen tid att syssla med sina verkliga intressen.

Och den här staden är som vilken bruksort som helst, fast få svenska småstäder har väl ändå halverats (Lieksa hade 25000 invånare 1970, idag ca 13000): http://www.skyscrapercity.com/showthread.php?t=426203

[Saddam]

Q-elements.com - Suomen UE Forum - Finlands UE Forum

Spivey Point

Aikamatka - "En resa i tid"

Lost Bricks

Kajaanin kaupunkieksploraatio - UE i Kajaani

Abandonements

SV-kuvat

Trestalkers

Portti-kuvat

Till sist:
En artikel som Försvarsmakten i Finland skrivit, märkligt... - Se sidan 8 och 9(PDF-fil)

Det verkar som att det finns mycket se i Finland med!
Ett av mina favoriter är tändsticksfabriken = tulitikkutehdas

[Elagabalus]

Kul länktips! Som tur var så var flera på engelska.

Har rest en del i Finland men faktiskt inte noterat så mkt övergivet ( förutom en del gårdar och hus). Men det borde se ut som Sverige ungefär. Nedlagda fabriker, sanatorier, skolor och mentalsjukhus etc. Eller så är man bättre på att hitta alternativa användningsområden. Skall kolla igenom länkarna bättre ikväll

[NoFace]

Reste Östra gränsen från syd till norr ifjol. Småsamhällen som gav en känsla av Sverige för 20 år sedan. D vs där fanns ännu ett bibliotek, vårdcentral, bankkontor, postkontor i prydlig drift. Döden hade inte kommit ännu. Mycket glesbefolkat längre norrut. Ångrar att vi inte skaffat visum och svängt in i fjärrkarelen på ryska sidan

[Saddam]

[quote=""NoFace""]. . . Ångrar att vi inte skaffat visum och svängt in i fjärrkarelen på ryska sidan[/quote]
Där hade du sett mycket övergivna och förfallna byggnader, även kyrkor.

[riddar m]

[quote=""CB Milton""]Höghusen var byggda ovetandes på en gammal soptipp. Det sägs att cancerfallen var över det normala i området. Om det beror på soptippen under husen eller bara naturlig variation kan man bara spekulera om. Hemska tanke om det beror på soptippen! Husen satte sig och sprack, utrymdes och övergavs. Men det mest sjuka var att även om husen stod vidöppna var de larmade med rörelsedetektorer i trapphusen. Och det tog inte lång stund innan vaktbolaget kom.

[/quote]

Hehe, jag tycker det mest intressanta är ruinturistvinkeln att det är sjukare med rörelsedetektorlarm än ett bostadsområde som ger hyresgästerna cancer.