Jag var som hastigast på Bokia igår, såg till min lilla förvåning denna bok stod rekomenderad vid kassan! Bläddrade igenom den lite snabbt och måste säga att jag gillade dina foton väldigt mkt! Bibloteket får in 2an vilken dag som helst så jag satte mig som nummer ett i kön, ska bli ett nöje att få läsa den.. 1an är upptagen, får väl önska mig den i julklapp!
Jag läste ÖP2 under julhelgen och det var trevlig lässtund. Dock tycker jag att den var lite kort, men det beror nog bara på att jag nuförtiden mestadels läser torr och kompakt kurslitteratur utan bilder. Kombinationen med bilderna och "ledig" text som sätter in läsaren i ett större sammanhang tycker jag är "oslagbart"!
Nej nu när jag har bättrat på universitetsbibliotekets utlåningsstatistik ska jag nog ta och köpa både ÖP1 & ÖP2 för att ställa i bokhyllan, men först efter att jag läst de ordentligt en gång till
[quote=""bojo-""]I söndagens Nerikes Allehanda var det en artikel om boken.
Kan säkert intressera en eller annan.
Försökte bifoga scanningar men de var för stora.[/quote]
Tack för att du talade om det. Jag letade upp den:
Nerikes Allehanda F - 2009-01-18 - Sida: 5 - Sektion: Dina Fonder
Litteratur Jan Jörnmark Övergivna platser två (Historiska media) Sven Olov Karlsson (text) Philip Pereira dos Reis (foto) Svenska ödehus (Natur&Kultur) Nostalgi lindrar åtminstone tillfälligtvis och just därför är den både något att droga sig med eller skaffa kraft av. Det är bara en fråga om dosen. Det förgångna i ett förlåtande ljus hjälper oss ibland att stå ut med nuet, får oss att orka sträva mot framtida mål.
Men tillbakablickandet kan även vara en hjälp att förstå skeenden och händelser som när de inträffade verkade svårbegripliga eller förvirrande. Den så kallade Utvecklingen exempelvis.
För nu något år sedan blev Jan Jörnmarks bok "Övergivna platser" en formidabel boksuccé. Sällan har vi svenskar kastat oss över en sorts samtidsarkeologi med sådan iver. Jan Jörnmark hade sökt upp det nyss övergivna, det som precis blivit historia. Hans odyssé genom framför allt resterna av det folkhem som nyss raserats, väckte både vemod och genklang. Även lokalt fann han exempel som den för sin tid ultradesignade personalmatsalen i Kvarntorp.
Naturligtvis måste det bli en fortsättning på detta utmärkta projekt. Det här landet är fullt av glömskans små enklaver. När vi nu precis påbörjat ett nytt år framstår höstens globala ekonomiska laviner som händelser som under överskådlig framtid kommer att påverka utvecklingen i världen.
Denna hösten 2008 kom Jan Jörnmarks uppföljare "Övergivna platser två" ut, och som "" ju längre hösten gått "" fått en alltmer brännande aktualitet. Jan Jörnmark är ekonomihistoriker och hans andra bok om övergivna platser koncentrerar sig än mer på resterna av det folkhem nyliberalismen och turbokapitalismen brutalt demonterat. Boken får så här i början av 2009 en extra dimension i ljuset av nyliberalismens politiska bankrutt och den skenande marknadsekonomins våldsamma krockar med en verklighet som inte riktigt är med på noterna längre.
För vad kvarstår egentligen av det vrålande gaspådrag vi haft de senaste åren och hurraropen om den ständiga tillväxten på finansmarknaden och kassaklirret från den glada konsumtionshysterin? Ja, bakom fasaden finns egentligen bara tomma löften, svek och några få personers uppseendeväckande girighet högt upp i hirerarkin. De har alla spelat högt med de mångas livssituation för snöd personlig vinning.
Så i dag återstår tung rannsakan. Var gick det fel? Vem är ansvarig? Hur ser en fungerande ekonomi ut som inte är marknadsekonomi på fullgas utan skyddsnät, men heller inte fundamentalistisk planekonomi?
Svaret är kanske någonstans mitt emellan. En del av svaren kan man faktiskt hitta just i Jan Jörnmarks andra bok om övergivna platser. Hans klara texter lostar även den mest ointresserade på ett spännande och lärorikt sätt genom årsringarna av utveckling i Sverige efter andra världskriget. Det är i de strukturella förändringarna, ekonomierna som avlöser varandra, de storartade satsningarna, miljonprogram för bostäder och nöjesbranschens upp- och nedgångar, som folkhemmets undergång blir förfärande tydlig. Och den här gången är kanske texterna ännu vassare än det bildmaterial som den förra boken levde högt på just genom nostalgifaktorn.
Jan Jörnmark ser de övergripande skeendena i de lokala exempel han stöter på. Racerbanor som åter slukas av naturen, industrier och bostadsområden som symbiotiskt växer och kraschar i med- och motgång.
Det finns ett nostalgiskt drag i boken men det är den här gången inte ett lockbete för en okanaliserad oro inför framtiden, i stället är det en verksam medicin som gör oss läsare beredda på vad som skall komma denna gång när varslen haglar och den ekonomiska sfären tappar luft som en punkterad ballong.
Jan Jörnmark låter oss se den stora folkomflyttningen i efterkrigstidens Sverige som ett bulnande ärr "" det som då tycktes gå både snabbt och smärtfritt i full fart mot en ljusnande framtid. Det han förmedlar blir en sorts mentala kliande sårskorpor från alla dem som i tysthet slog sig blodiga mot det som så lätttvindigt kallas utveckling och som förlorade mot framstegsstrategerna och en ekonomisk vinstmaskin vars tillskyndare aldrig ens funderat i mänskliga dimensioner eller omsorg om nästan.
Nu efter några gyllene år är vi där igen och samtiden fylls sakta men säkert av brustna illusioner, havrerade teorier, tappade förtroende, misstänksamhet och politiska och ekonomiska tankeruiner.
Det som blir föremål för vår nostalgi säger nästan alltid också något väsentligt om oss själva och den tid vi lever i. Det är i ruinen vi speglar oss. Hos Jan Jörnmark sker ofta hans reflektioner över den ekonomiska utvecklingen via byggnader: ett nedlagt turisthotell i fjällvärlden, en fabrik eller ett bostadsområde. Det finns en märklig lockelse i det övergivna objektet: en inneboende sorg som förstås handlar om vår egen rädsla att förlora något, överges, eller tappa en länk i ett socialt nätverk.
Ytterligare en bok i nostalgitrenden som kom ut i höstas är "Svenska ödehus" av Sven Olov Karlsson och Philip Pereira dos Reis. Här låter författarna de enskilda livsödena och husen, eller ruinerna av de samma, bli berättelser som lätt kan infogas i de större sammanhangen. Man kan säga att boken om ödehusen närskådar en liten bit av utvecklingens årsringar i efterkrigstidens Sverige, men som lika fullt även säger något just om de stora utvecklingsstråken.
Ödehus har en lockelse på oss människor som inte bara växer ur nostalgi eller ett vemod över vårt korta liv på jorden och vad vi lämnar efter oss. I ruinen finns en djuppsykologisk lockelse med en rottråd långt ned i 1800-talets ruinromantik. Det öde huset är en åminnelse och en rest, en spelplan eller en eftertankens scen där vi kan spegla våra egna enskilda liv och berättelser.
Ruinen är det öde landet ur vars tidsbrunn egendomliga och ibland smärtsamt vackra ekon och hågkomster kan få fäste i oss. Det öde huset lockar oss både som en rysning och med otyglad nyfikenhet på den andre, på konturerna av ett annat liv, en annan närliggande parallell berättelse till den som är vår egen. Förfallets ontologi är en skönhetskategori i sig.
Ruinen kan i sig apostrofera det egna livsödet, men det öde husets kusliga tomhet, ekona av det svunna och de människor som bott eller verkat där, är en fond som vi ser oss själva mot. De flesta av oss har väl som barn lockats just av ödehus, ruinen, den gamla matkällaren i skogsbrynet, den övervuxna husgrunden som plötsligt syns i storskogens sneda kvällsjus: aningen och kittlingen av något flytt och länge sedan timat. Vår fantasi bryter omedelbart fram.
Och just så är "Svenska ödehus" en fascinerande läsning där upphovsmännen idkar samtidsarkeologi om det som nyss blivit historia. De nystar i människoöden, storvulna projekt och verksamheter som blomstrat i en svunnen och numera nedlagd tid. Här får de små människornas levnadsöden plats mot bakgrunden av de stora skeendena. Här berättas om skolor och barnkolonier, människor på flykt från sitt förflutna i krigets skugga, avstannade miljonprogram och människor som ännu i modern tid bodde i stengrottor i vårt land.
Man häpnar och fascineras och man vill ha mer. Denna boknisch har ännu inte blivit överfull. Och bokförlagen lär hänga på ett tag till. Det vi ser är en sorts nytändning "" med lite annorlunda glasögon på "" av den gräv-där-du står-rörelse som blomstrade på 1970-talet. Men den är då som nu lika ögonöppnande och entusiasmerande för det lilla i det stora som sann historia är fylld av.
Man kan drunkna i förlamande nostalgi. De här två böckerna är istället utmärkta botemedel mot det samma, om än med en oftast vackert vemodig ton i berättelserna. Och de kastar båda ett klargörande ljus över det skedda som gör utvecklingen mera begriplig och möjlig att parera i en tid när även svenska industriella fundament som Volvo och Saab vacklar. Framtiden ter sig mer än oviss för allt fler människor när Utvecklingen går med lien ...
Men snälla konstapeln, det är inte intrång, det är samtidsarkeologi!
Underbara formuleringar, ömsom knivskarpa observationer av de känslomässiga mekanismer som driver en exploratör, ömsom på gränsen till det gråtmilt romantiserande aspartamkletiga... Eller nåt. Intressanta formuleringar var det iallafall, speciellt referensen till 1800-talets ruinromantik. Tänkvärt då det verkar som om nästan varje sekelskifte sedan ett antal hundra år tillbaks har innehållit någon form av vurm för en romantiserad historia och sentimentala tillbakablickar - göticismen, fornnordismen, nygotiken o s v med en fascination för resterna av det som en gång varit. Skall bli spännande att se om UE och övergivna hus-böcker är lika populärt om 50 år eller om det kommer att återkomma med förnyad kraft någon gång runt 2087... Nu börjar jag tappa fokus, mot kaffebryggaren!
Defintivt också formuleringar man kan använda i eventuella beskrivningar av vad det är man gör och som driver en. Kanske.
Nu har jag läst igenom ÖP2(lovade att återkomma med en rapport).
Tycker att ettan är snäppet bättre, vet inte exakt varför...
Troligtvis platserna som är intressantare i del 1 ur min synvinkel.
Första boken är skitbra, tvåan är inte lika vass men om den bara är snäppet efter så får den ändå betyget bra.
Gillar hur boken är skriven, precis som ettan. Inte bara en massa fakta om varje ställe utan mer grundläggande om varför platsen ser ut som den gör... vilka som ägde den och allt annat... lite ekonomi/industri-historia samtidigt.
Bläddrade igenom den lite snabbt och måste säga att jag gillade dina foton väldigt mkt! Bibloteket får in 2an vilken dag som helst så jag satte mig som nummer ett i kön, ska bli ett nöje att få läsa den.. 1an är upptagen, får väl önska mig den i julklapp! 
