Lånade den precis på biblioteket. 10 utvalda hus. Här nedan recenseras den av PO Tidholm
http://www.expressen.se/kultur/1.254224 ... ska-odehus
För mig var kanske historien om Ådalscampingen mest intressant ( omslagsbilden). Troligen den ruin jag passerat flest gånger. Hette "Dackes campingstugor" från början. Dagens ägarinna visade sig bo i samma lilla förort som jag själv. Hon köpte anläggningen i slutet av 90-talet för att ha som "sommarställe". Fanns även en sandstrand tidigare
Svenska ödehus 2
Moderatorer: benkar, Klingen, kristofer, Tomt & Öde
-
Elagabalus
- Inlägg: 2292
- Blev medlem: ons 22 jul 2009, 07:51
- Kontakt:
Svenska ödehus 2
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
Elagabalus
- Inlägg: 2292
- Blev medlem: ons 22 jul 2009, 07:51
- Kontakt:
Jag gillade den också. En lagom blandning för mig som kände igen tre stycken och så var det 7 helt nya ( Mattmar har jag nog också läst om förresten).
En del fina formuleringar som att folket på bilderna från campingen är "sjuttiotalssmala". Svänger man in på en camping idag ser det inte riktigt ut så.
Gillade också PO Tidholms recension. Både vi sk "UE:are" och även Jörnmark får en viss kritik. Intressant att läsa om hur Tidholm stjäl lampor och blir påkommen. Vet både vilken fabrik det är och troligen vilka de rasande är. De har koll där uppe.
Ett smakprov ur recensionen:
"Det är bara att konstatera att de här ödehusböckerna och de många bloggarna är del i en trend. De är vår tids vanitasmålningar, de där 1600-talsoljorna som skulle påminna människorna om jordelivets fåfänga och tomhet. Men ibland får jag också en känsla av att det handlar om ett slags framgångsivrande skadeglädje. Jag har till exempel aldrig litat på Jan Jörnmarks motiv. Ibland blir ju detta frossande i bortglömda miljöer liksom lite för uppsluppet och känslolöst. Han har alltid en förklaring till varför det gick som det gick – postindustrialism, modernitet, tjänstesamhälle, centraliseringar och så vidare – och just därför också en rätt begränsad empati med de människor som drabbats av dessa ödeskrafter."
En del fina formuleringar som att folket på bilderna från campingen är "sjuttiotalssmala". Svänger man in på en camping idag ser det inte riktigt ut så.
Gillade också PO Tidholms recension. Både vi sk "UE:are" och även Jörnmark får en viss kritik. Intressant att läsa om hur Tidholm stjäl lampor och blir påkommen. Vet både vilken fabrik det är och troligen vilka de rasande är. De har koll där uppe.
Ett smakprov ur recensionen:
"Det är bara att konstatera att de här ödehusböckerna och de många bloggarna är del i en trend. De är vår tids vanitasmålningar, de där 1600-talsoljorna som skulle påminna människorna om jordelivets fåfänga och tomhet. Men ibland får jag också en känsla av att det handlar om ett slags framgångsivrande skadeglädje. Jag har till exempel aldrig litat på Jan Jörnmarks motiv. Ibland blir ju detta frossande i bortglömda miljöer liksom lite för uppsluppet och känslolöst. Han har alltid en förklaring till varför det gick som det gick – postindustrialism, modernitet, tjänstesamhälle, centraliseringar och så vidare – och just därför också en rätt begränsad empati med de människor som drabbats av dessa ödeskrafter."
[quote=""Elagabalus""] Jag har till exempel aldrig litat på Jan Jörnmarks motiv."[/quote]
Hahaha. Jag har svårt att sluta skratta. Det måste väl fan vara svårt att missförstå mina motiv, dessutom.
Dom är jävligt enkla: Vi lever i en tid av ohyggligt snabb förändring. Jag har alltid velat förstå vad som är grunden för det där själv. Jag skrev avhandlingar och kommunicerade om det i tjugo år i föreläsningssalar. Sedan drygt fem år gör jag det också med hjälp av fotografi. Jag tror att det är viktigt att det görs, för förändringen leder lätt till en förvirring som skapar utrymme för både alienation och rent farliga politiska budskap.
Jag fascineras av förändring. Någon utpräglad nostalgiker blir jag däremot aldrig. Jag respekterar de som har den inställningen, men det finns tillräckligt många som saluför nostalgin och falsk traditionalism, ofta av rent pekuniära motiv. Jag har ingen lust att bli en del av dom, och det har jag väl sagt i ungefär hundra intervjuer.
Hahaha. Jag har svårt att sluta skratta. Det måste väl fan vara svårt att missförstå mina motiv, dessutom.
Dom är jävligt enkla: Vi lever i en tid av ohyggligt snabb förändring. Jag har alltid velat förstå vad som är grunden för det där själv. Jag skrev avhandlingar och kommunicerade om det i tjugo år i föreläsningssalar. Sedan drygt fem år gör jag det också med hjälp av fotografi. Jag tror att det är viktigt att det görs, för förändringen leder lätt till en förvirring som skapar utrymme för både alienation och rent farliga politiska budskap.
Jag fascineras av förändring. Någon utpräglad nostalgiker blir jag däremot aldrig. Jag respekterar de som har den inställningen, men det finns tillräckligt många som saluför nostalgin och falsk traditionalism, ofta av rent pekuniära motiv. Jag har ingen lust att bli en del av dom, och det har jag väl sagt i ungefär hundra intervjuer.
[quote=""jornmark""]Hahaha. Jag har svårt att sluta skratta. Det måste väl fan vara svårt att missförstå mina motiv, dessutom.
Dom är jävligt enkla: Vi lever i en tid av ohyggligt snabb förändring. Jag har alltid velat förstå vad som är grunden för det där själv. Jag skrev avhandlingar och kommunicerade om det i tjugo år i föreläsningssalar. Sedan drygt fem år gör jag det också med hjälp av fotografi. Jag tror att det är viktigt att det görs, för förändringen leder lätt till en förvirring som skapar utrymme för både alienation och rent farliga politiska budskap.
Jag fascineras av förändring. Någon utpräglad nostalgiker blir jag däremot aldrig. Jag respekterar de som har den inställningen, men det finns tillräckligt många som saluför nostalgin och falsk traditionalism, ofta av rent pekuniära motiv. Jag har ingen lust att bli en del av dom, och det har jag väl sagt i ungefär hundra intervjuer.[/quote]
Håller med dig där, Jan. Jag är också fascinerad av förändringen som skett, men inte vill jag att allt ska finnas kvar oförändrat i evigheter för det. Man kan gå runt bland öde hyreshus eller pappersbruk och fascineras av att här jobbade och bodde folk för några få år sedan, undrar vad de gör idag osv. Man tänker på hur förändrat samhället är och hur många som fått flytta från mindre orter till större städer. Jag tänker ofta på hur mycket mindre världen blivit och att allt snurrar allt fortare.
Dom är jävligt enkla: Vi lever i en tid av ohyggligt snabb förändring. Jag har alltid velat förstå vad som är grunden för det där själv. Jag skrev avhandlingar och kommunicerade om det i tjugo år i föreläsningssalar. Sedan drygt fem år gör jag det också med hjälp av fotografi. Jag tror att det är viktigt att det görs, för förändringen leder lätt till en förvirring som skapar utrymme för både alienation och rent farliga politiska budskap.
Jag fascineras av förändring. Någon utpräglad nostalgiker blir jag däremot aldrig. Jag respekterar de som har den inställningen, men det finns tillräckligt många som saluför nostalgin och falsk traditionalism, ofta av rent pekuniära motiv. Jag har ingen lust att bli en del av dom, och det har jag väl sagt i ungefär hundra intervjuer.[/quote]
Håller med dig där, Jan. Jag är också fascinerad av förändringen som skett, men inte vill jag att allt ska finnas kvar oförändrat i evigheter för det. Man kan gå runt bland öde hyreshus eller pappersbruk och fascineras av att här jobbade och bodde folk för några få år sedan, undrar vad de gör idag osv. Man tänker på hur förändrat samhället är och hur många som fått flytta från mindre orter till större städer. Jag tänker ofta på hur mycket mindre världen blivit och att allt snurrar allt fortare.
-
Elagabalus
- Inlägg: 2292
- Blev medlem: ons 22 jul 2009, 07:51
- Kontakt:
[quote=""Elagabalus""]Det är väl en kombo för de flesta. Man kan bli väldigt nostalgisk och berörd inför en övergiven miljö ( sån är jag 
) samtidigt är det i princip lika viktigt att få veta varför. Typ "varför tvingade det gamla träsliperiet att slå igen"? Eller varför står hela landsändar tomma.[/quote]
Yeah, true. Du vet, rostig skruv i motljus och så historien "Här stod Einar Persson i trettio år med sin slägga och sina drömmar...", den historien gör andra bättre. Fan, man har den där i sin egen släkt, morsan som växer upp i världens fattigaste torp i Dalsland bland nio syskon, som som 13-åring faller över en roterande sågklinga och blir av med vänsterarmen... och däruppe står torpet, och smutsen är enorm, och morfar arbetar ihjäl sig vid 58 års ålder och sedan löser den nya storkommunen in hela skiten och gör om det till Bengtsfors nya soptipp...
För mig är det till och med där strukturförändringen -helheten- som är det alldra mest intressanta. Men det är klart, när jag kom ut till tippen häromåret, och gick in i sophämtarnas kaffe- och vägningshus, och sedan letade mig ner i källaren och hittade mina numera döda morbröders autografer i källaren, då blev till och med jag matt. Kanske borde ha tagit med familjen Klenfeldts historia i Övergivna Platser Två, trots allt.
) samtidigt är det i princip lika viktigt att få veta varför. Typ "varför tvingade det gamla träsliperiet att slå igen"? Eller varför står hela landsändar tomma.[/quote]Yeah, true. Du vet, rostig skruv i motljus och så historien "Här stod Einar Persson i trettio år med sin slägga och sina drömmar...", den historien gör andra bättre. Fan, man har den där i sin egen släkt, morsan som växer upp i världens fattigaste torp i Dalsland bland nio syskon, som som 13-åring faller över en roterande sågklinga och blir av med vänsterarmen... och däruppe står torpet, och smutsen är enorm, och morfar arbetar ihjäl sig vid 58 års ålder och sedan löser den nya storkommunen in hela skiten och gör om det till Bengtsfors nya soptipp...
För mig är det till och med där strukturförändringen -helheten- som är det alldra mest intressanta. Men det är klart, när jag kom ut till tippen häromåret, och gick in i sophämtarnas kaffe- och vägningshus, och sedan letade mig ner i källaren och hittade mina numera döda morbröders autografer i källaren, då blev till och med jag matt. Kanske borde ha tagit med familjen Klenfeldts historia i Övergivna Platser Två, trots allt.
-
Elagabalus
- Inlägg: 2292
- Blev medlem: ons 22 jul 2009, 07:51
- Kontakt:
[quote=""jornmark""]Yeah, true. Du vet, rostig skruv i motljus och så historien "Här stod Einar Persson i trettio år med sin slägga och sina drömmar...", den historien gör andra bättre. Fan, man har den där i sin egen släkt, morsan som växer upp i världens fattigaste torp i Dalsland bland nio syskon, som som 13-åring faller över en roterande sågklinga och blir av med vänsterarmen... och däruppe står torpet, och smutsen är enorm, och morfar arbetar ihjäl sig vid 58 års ålder och sedan löser den nya storkommunen in hela skiten och gör om det till Bengtsfors nya soptipp...
För mig är det till och med där strukturförändringen -helheten- som är det alldra mest intressanta. Men det är klart, när jag kom ut till tippen häromåret, och gick in i sophämtarnas kaffe- och vägningshus, och sedan letade mig ner i källaren och hittade mina numera döda morbröders autografer i källaren, då blev till och med jag matt. Kanske borde ha tagit med familjen Klenfeldts historia i Övergivna Platser Två, trots allt.[/quote]
Wow! Vilken story. Låter som något du borde berätta mer om vid lämpligt tillfälle. Men sagt: ett rent frossande i nostalgi kan bli lite påfrestande. Jag vill gärna se det i sitt sammanhang (vilket JJ gör så bra)
edit
Fast jag tyckte Tidholm fick in en del träffande formuleringar. Att se en ruin kan, tyvärr, vara lite som att se en trafikolycka man råkar passera. Man kan inte låta bli att titta och samtidigt är man själaglad att man inte själv är drabbad. De känslorna kan man få inför ett hus ( oops - blev det lite tungt nu? Är trots allt bara en hobby vi har .... )
För mig är det till och med där strukturförändringen -helheten- som är det alldra mest intressanta. Men det är klart, när jag kom ut till tippen häromåret, och gick in i sophämtarnas kaffe- och vägningshus, och sedan letade mig ner i källaren och hittade mina numera döda morbröders autografer i källaren, då blev till och med jag matt. Kanske borde ha tagit med familjen Klenfeldts historia i Övergivna Platser Två, trots allt.[/quote]
Wow! Vilken story. Låter som något du borde berätta mer om vid lämpligt tillfälle. Men sagt: ett rent frossande i nostalgi kan bli lite påfrestande. Jag vill gärna se det i sitt sammanhang (vilket JJ gör så bra)
edit
Fast jag tyckte Tidholm fick in en del träffande formuleringar. Att se en ruin kan, tyvärr, vara lite som att se en trafikolycka man råkar passera. Man kan inte låta bli att titta och samtidigt är man själaglad att man inte själv är drabbad. De känslorna kan man få inför ett hus ( oops - blev det lite tungt nu? Är trots allt bara en hobby vi har .... )
Senast redigerad av 1 Elagabalus, redigerad totalt 0 gånger.