I Gränges är det snarare runt 60% men det är inte så illa heller. Det är nog rätt så representativt för världssnittet. I Australien är det väl hematit så det ligger kanske på 65% järn eller så.
Sverige producerar runt 25 Mton järnmalm per år och det är ju Kiruna och Gällivare med de väletablerade hamnarna i Luleå och Narvik samt den infrastruktur som finns är ju naturligtvis helt överlägset. Jämfört med Australiens och Brasiliens 250 Mton vardera är det ju inte så mycket, men det är välförädlade produkter som genererar skapliga pengar när marknaderna snurrar.
Dock - Gränges är ju en liten fis i världsrymden som ligger 25 mil från kusten. Enkelspårig järnväg med halvbra standard ner till Östersjön / Oxelösund. Gruvan vattenfylld, infrastrukturen riven. Investeringarna torde vara avskräckande. Övriga fält i Bergslagen som inte är slutbrutna är på tok för små eller har för låg halt.
Man skall dock inte helt underskatta de svenska malmerna - det ligger bra till för europeiska järnverk, vilket naturligt nog utgör stommen för LKABs avsättning. Jag undrar om någon malm alls från Sverige går till Kina - skulle inte tro det. Kineserna hjälper bara till att spä på efterfrågan.
Håller dock med Jan - mineraler torde vara goda investeringar på lite sikt.
Kanske man skulle fundera på att muta in Mossgruvan och öppna butiken igen ? Verkar ju vara ett trevligt och öppet gäng som bor däruppe och reservdäck finns det ju gott om schaktet... 40 tusen ton per år med lastbil ner till Kopparberg eller så verkar ju lönsamt och bra
Eller varför inte Stråssa med sitt 30% järninnehåll ?[/quote]Australisk malm har faktiskt en halt som är lägre än Gränges. Ligger på 55-57%, men är extremt lättbruten. Skalfördelarna med ett fält som finns i dagen och som är mer än 20 ggr större än Grängesfälten är uppenbar. Dannemora har, som jämförelse, cirka 40% järnhalt.
Själv har jag just lagt en köporder på FMG. Kul, har aldrig ägt australiska aktier förut.
Apropå långsiktigheten så tror jag däremot så där lagom på malm. Den långsiktiga pristrenden (1950-2000) har varit stabilt fallande, men under det sista decenniet har vi sett en ren prisexplosion p g a den kinesiska vansinnesexpansionen. Jag tror att efterfrågan kan fortsäta att öka dynamiskt i ett decennium i Kina/Indien, men sedan går du sannnolikt mot en platå på cirka 1800-2000 miljoner ton/år i stålproduktion. Då har i stort sett hela Asien och Latinamerika samma konsumtionsnivåer som vi har idag (400kg stål per person/år har legat stabilt i väst sedan 1970).
Efter det får vi dessutom en ökad tillgång på skrot (p g a konsumtionsökningen, alla kinesernas bilar ska ju skrotas vad det lider) och då planar kurvorna ut en gång till.
Men fram till 2020 kan det bli kul i Australien igen. Om de stigande priserna orkar dra med sig Bergslagen blir en kommande 10000 kronors fråga.
