Det här är en plats som ligger mig otroligt varmt om hjärtat. Men som även fått min kropp att nästan skaka av ilska över hur det behandlats.
Det här stället är jag, det har varit mitt liv och min dröm sedan jag var liten.
Möjligen är det inte mycket för världen, men den har en berättelse och ett värde för mig.
Jag har kanske inte haft den bästa uppväxten av flertal olika orsaker. Däremot hade jag den mest underbara farfarn man kan ha, tyvärr gick han bort i skelett cancer när jag var sju år. Han var den jag hade som liten.
Den dagen han gick bort svor jag att en dag skulle hans sommarställe bli mitt.
De där barndomsdrömmarna, minnena om färskpotatis, rökt fisk, att få dra morötter direkt ur landet.
Att få komma dit, plocka blåbär, lingon och hjortron. Eller varför inte fiska!
Jag minns sista gången jag var där som barn, när han fyllde år och fick ett frukträd som planterades på hans gård.
Minns vägen ner dit som var täckt av sand och hur jag som barn lekte i denna sanden. Hur jag vart ilurad att ett älgpass längst vägen var en busshållsplats.
Där i den där stugan bodde han varje sommar, han skötte om sin trädgård och pysslade om stugan. Klockan två varje dag kom gräsänderna och ville ha mat.
Den där stugan betydde barndom och lycka för mig.
Stugan i sig har han och hans far en gång i tiden byggt, först var det en arbetarbarack när de bodde i skogen och jobbade med häst o vagn för att förbereda inför de kommande el ledningarna.
Senare vart det en jaktstuga och tillslut fick de lov att flytta ner stugan till vattnet för att komma så långt bort från ledningarna som möjligt då den hotades med rivning annars pg av att den låg för nära.
De där ledningarna är med ett minne jag har sedan jag var liten, hur det alltid smattrade och lät på ett surrande vis när man var där.
Jag minns dagen då han gick bort, det var väntat.
Minns exakt vart jag satt och exakt vad jag gjorde, minns min mor som satt och rökte vid köksbordet och drack sitt gift. Min far som på övervåningen låg i soffan och även han rökte.
Jag svor att en dag skulle stugan bli min.
Men så när farfar dog, såldes stugan av hans fru till en gubbe som bodde på andra sidan sjön. Tyvärr.
Den dagen jag fyllde arton så befann jag mig inte ute på någon krog som alla andra kompisar, jag söp mig inte full.
Utan jag vandrade ut till stugan.
Det var inte den bästa synen jag haft i mitt liv, att få se det förfall som mötte mig där.
Han som tagit över stugan hade smällt upp ett gunnebo stängsel runt det, rivigt ner vissa saker och låtit andra helt växa igen.
Denna en gång väldigt öppna och blomstrande yta ser nu mer ut som ett halvt misslyckat kalhygge.
Ingenting var direkt ändrat, förnyat eller förbättrat allt var bara sämre.
Bryggan jag en gång i tiden fiskat ifrån var borta.
Det tog många år innan jag tog upp kampen om stugan.
För ca sex år sedan lämnade jag en lapp när jag var dit, då det inte var en planerad resa dit utan jag nyss hade vart på hundutställning och lyckats lura till mig en omväg hemöver fick jag lov att skriva på baksidan av kritiklappen och lämna den vid stugan.
Det tog nästan ett halvår innan de hörde av sig, med största sannolikhet hade de inte vart där under hela sommaren.
Sedan dröjde åren, löftet om att jag en dag skulle få stugan.
Jag ville rädda den få den till det den en gång var, kanske få med mig mina egna barn ut dit en dag.
De senaste åren hände inget alls, jag var ut några gånger. Gillrade några "fällor" men allt stod som vanligt när jag kom dit. Ingen hade varit där.
Jag hörde av mig till dem men fick ett, nja mja vi ska väl kanske agna där i vinter så nästa år.
Förfall förfall.
Så i somras fick jag nog och äntligen skulle stugan bli min.
Åh här står vi nu och inte ett smack har hänt, jag var i kontakt med skogsbolaget som äger marken och skulle få köpa loss marken bara jag fick köpa stugan. Gubben som äger stugan är en historia för sig.
En summa för stugan och allt var klart, men gubben var inte klar.
Det är bara att inse att tyvärr kommer gubben ta stugan med sig i graven och den kommer aldrig att bli min, men kanske är det lika bra efter allt förfall.
Det är dags att lägga stugan på hyllan och inse att detta nu hör till en av alla dessa övergivna små stugor som finns där ute lämnade till sina öden.
Alla har de en helt egen historia och för någon kanske just den betytt väldigt mycket.
Här är min. Min stuga som har ett otroligt värde för mig, men som nu bara står och förfaller.
Sist jag var där kunde jag inte låta bli att smyga mig in ( med hjälp av nyckel )
Kände mig tvingad att kolla i under den gamla kökssoffan efter ett gevär som ska ha legat där en gång i tiden.
Men tyvärr var det borta.
Denna bild togs efter hundutställningen när jag var där och skrev min lapp
Farfars gamla jordkällare
Det gamla rökeriet som låg ovanför hans älskade land.
Här är spåren av de tre-fyra land han hade fulla med potatisar och morötter.
En tavla som min faster gjorde innan hon gick bort till följd av alkoholism.
Henne hann jag aldrig träffa då hon gick bort innan jag föddes.
Denna har jag gjort som barn till min farfar.
Otroligt nog av allt man kan sno på denna gård, då det finns allt möjligt i fiskeväg mm.
Så vart denna båt snodd en månad efter jag tog denna bild.
